Den 12 juni samlades vår förenings medlemmar i Vrinneviskogen för att fira Rysslands dag. Vädret var sommarvarmt och stämningen var festlig. Gästerna lyssnade på historien om och betydelsen av helgdagen.

 

 

Innan år 2002 var Rysslands dag, dagen när förklaringen av suveränitet i Rysslands antogs, den yngste officiella helgdagen i landet.

 

Den 12 juni 1991 undertecknade Rysslands första president, Boris Jeltsin, en deklaration om självständighetsdagen som helgdagen tidigare kallades. År 2002 ändrades namnet till ”Rysslands dag”. 

 

Rysslands dag är en fest av frihet, fred och samvaro för alla människor, en symbol för nationell enighet och gemensamt ansvar för dagens och framtidens Ryssland.

 

Självklart diskuterade vi om lag och rätt och pratade om de åren innan republikerna hade förvärvet självständigheten.

 

Stämningen var jättebra under hela firandet. Många föreningens medlemmar reser bort under sommaren. Alla önskade varandra en trevlig semester och vi bestämde att vi ses igen i augusti.   

 

 

Text och bild Margo

Översättning Ekaterina V.

Min pappas namn var Kozjuhov Demntij Nikifrovitj. Han var 29 år gammal när han gick till fronten för att försvara vårt hemland under andra världskriget.

 

När han var vid fronten stannade hans fru, Anna, och deras 5 barn samt hans mamma, 5 systrar och yngste bror, Aleksej, kvar i en liten by som ligger nära staden Livna. De väntade på honom och oroade sig om hans och landets öden.

 

I en av striderna blev hans kompani omringad, vapnen var inte tillräckligt för att kämpa emot ringen. Min pappa och en liten grupp av andra soldater som överlevt i en svår kamp föll i fascistisk fångenskap. På grund av detta genomgick han inte bara själva kriget utan de hårda prövningarna i den fascistiska fångenskapen och NKVD:s förhör.

 

Han befanns oskyldig, kom tillbaka hem levande men utmattad och sjuk när han var 34 år gammal. Han dog när han var 39. Han lämnade ett ljust minne av sig själv i våra hjärtan.

 

Jag är stolt och glad att hans barnbarn, som bara har en enda bild av honom publicerar den på nätet och skriver under den ”Jag kommer ihåg! Jag är stolt!”.

 

Jag skulle vilja att minnet av våra fäder och förfäder fortsätter att hålla från generation till generation.

 

Olga Shulgina

 

Kriget kom grymt till min mammas familj. Hennes pappa dog vid fronten och hennes mamma dog tidigt. Min mamma, Spigina Olga Mikhajlovna, hennes 10-åriga syster, Antonina, och deras 6-åriga bror, Tolik, blev föräldralösa barn. Min mammas livsmål blev att överleva själv och spela föräldrarnas roll för sina syskon.

 

I den hårda krigstiden jobbade även barn vid verktygsmaskiner för att vinna den efterlängtade segern. Min mamma och hennes syster arbetade på ammunitionsfabriken i Magnitogorsk, de gjorde patroner. För att nå verktygsmaskinerna stod barnen på lådor.

 

För arbetet betaldes man med bröd och ibland mjöl. Äldre kvinnor lärde mamma att baka bröd över öppen eld.  För att få mer bröd blandades mjöl med molla.

 

Medan systrarna jobbade, stannade deras 6-åriga bror hemma ensam. Den yngsta systern kom från jobbet lite tidigare och min mamma stannade på jobbet till sen kväll.

 

En gång lekte min bror och hans yngsta syster att de var föräldrar, som de saknade, de dukade bordet och bjöd varandra på maten. De märkte inte att de åt alltihop. När min trötta och hungriga mamma kom från jobbet, hittade hon sina syskon storgråtande och det var svårt för henne att lugna ner dem.

 

Kriget förstörde min mammas familj, lämnade barnen utan en lycklig barndom, tvingade dem att vara hungriga och lida och jobba mycket. Det kan man inte glömma bort. 

 

Och nu varje gång när jag ser molla, påminner mig den om mammas berättelse, om de svåra händelser som hon hade överlevt. Och när någon kallar mitt land en angripare, fylls mitt hjärta med ilska och förbittring.

 

Jag tänker ofta på mina föräldrars lidande. Dessutom fick vi, deras barn, hungriga år efter krigstiden. Våra mammor behövde återuppbygga vårt stora land! Kriget ekar fortfarande i våra hjärtan!

       

Nina Vodopjanova 

 

Översättning Ekaterina V.

”Ingen har glömts, ingenting har glömts” var temat för segerdagen som vi firade den 9 maj på ABF.

Det har redan gått 71 år sedan segersaluten år 1945. Vi bör komma ihåg den här dagen och berätta om den för varandra, från generation till generation, till våra barn och barnbarn, för att de ska förstå hur svårt det var att vinna kriget och minnas dem som visade stort hjältemod, överlevde detta krig och vann! Ärade vara våra hjältar och befriare! 

Tack ska ni ha för bragden och djärvheten

För att ni avslutade kriget

För att ni lyckades för oss, era barn,

Befria vårt land!

 

Leenden skiner, sorger glöms,

Medaljer blänker på brösten.

Glad nionde maj! Glad segerdag!

Gratulerar till ytligare en lycklig fredlig dag!

Åren går, veteranerna går bort.. nu håller deras barn och barnbarn segerns fanor. De går i Odödligas regemente på Röda torget i Moskva och andra städerna i Ryssland och utomlands. 

Under dagen sjöng ”Matrjosjka” kören följande låtar om krigsåren:

”I jordkojan” ("В землянке"), ”Liten flamma” ("Огонек"), ”Mörkhyad kvinna” ("Смуглянка"), ”Blå sjalett” ("Синий платочек") och ”Katjusja” ("Катюша").

Dessutom lyssnade vi på låtar som Dmitrij Anikeev sjöng:

”Vi betalar priset” ("Мы за ценой не постоим") från filmen ”Den vitryska stationen” ("Белорусский вокзал") , ”Den sista striden” ("Последний бой") från filmen ”Befrielse” ("Освобождение"), ”Från hjältarna av de förflutna tiderna” ("От героев былых времен") från filmen ”Officerare” ("Офицеры") m.m.

 

Under konserten lästes Konstantin Simonovs mest berömda dikt ”Vänta på mig” (”Жди меня”), en del om Vasilij Terkin från ”Boken för kämpen” ("Книга для бойца")  av Aleksander Tvardovskij, Olga Bergols dikter om belägringen av Leningrad. Sedan sjöng D. Anikeev låten “På livets väg” ("На дороге жизни") skrivits av Aleksander Rozenbaum som berättar om de fruktansvärda dagarna.

    

 

Dessutom fick gästerna lära sig en av låtarnas historia. Låten som kallas ”Den dyrbara stenen”  (”Заветный камень”) berättar om hjälte staden, Sevastopol. ”Vi kommer tillbaka, Sevastopol!” svor soldaterna och sjömännen när de retirerade från den brinnande staden efter fruktansvärda defensiva strider. Varje soldat som lämnade Sevastopol tog med sig en sten och svor att komma tillbaka och befria staden. Sevastopol befriades. Låten handlar om det.

Självklart sjöngs "Tranor" («Журавли»), låten som Mark Bernes skrev år 1969. Alla gäster sjöng med och tänkte på sina nära och kära.  

I slutet av konserten sjöng alla den traditionella ”Segerdagen”.

Vid festbordet berättade alla gäster om sina nära och kära som hade deltagit i kriget, om alla svårigheter som de upplevt.

 

Låt det alltid vara solsken

Låt det alltid vara fred

 

Text och bild Margo

Översättning Ekaterina V.