ANTECKNINGAR FRÅN "DÖDA STADEN"

Tillägnad 70-årsdagen av Andra världskrigets slut  

 

Memoarer av jämnårig med Andra världskriget .

 

Jag är född i en liten by som ligger nära en lantlig stad som kallas Livny. Det var 3 månader före det lömska överfallet på mitt hemland av det fascistiska Tyskland. Den lilla staden ligger på skogsstäpperna av Orjol regionen som beskrivits på ett underbart sätt i verken av en rysk författare, I.S. Turgenev. Staden var alltid en av förposterna av södra Ryssland. Även namnen av stadens områden, Yamskaya (”skjuts”), Pusjkarskaja (”kanon”), Streletskaja (”streletssoldat”), beskriver öden av en krigarstad som avskräckt räder av Krim tatarer, Batu och de andra som överföll hemlandet.

 

Den tyska armén kom till staden i december 1941, skjutande och bombande. Staden lades i ruiner. Av alla byggnaderna var bara lite mer än 30 kvar. Människorna gömde sig och bodde i källor. Marskalk G. K. Zjukov kallade staden ”en död stad”. Fortfarande finns det bombkratrar i några delar av staden. I skogsbältet kan man se pjäsvärn och skyttegravar, grävda med händerna av våra soldater och människor från eftertrupperna. Nu för tiden blommar snödroppar där i vår och på sommaren mognar jordgubbar… En odetonerad bomb har hittats under ett byggnadsverk i centrum av staden 70 år efter ockupationen. Fortfarande kan man se kulhål på väggarna av gamla byggnader och tegelstaket.

Vid 3 års ålder börjar barnet minnas. Jag kan komma ihåg stadens ruiner, trasiga väggar, många sårade män, huvud, händer och ben i bindor. Jag kan komma ihåg krigaren som förlorade benen och rörde sig på hemmagjorda träkärror med hjälp av händerna i trästockar. Jag kan komma ihåg jorden som var granatskärvbetäckt, tegelskorstenar riktade i himlen på husen som bränts ut av fienderna.

 

I många familjer förde kriget med sig oersättliga förluster. Vår pappa drog sig ut till fronten. Hemma stannade mamma och mormor med 5 barn, som de räddade från hunger, kyla och fara i källaren eller när tyska soldater kom för att ta ifrån maten sprang mamman och mormor med oss i skogen som låg nära huset. Min mamma berättade om hur en gång när hon sprang med mig, svept i täcken i händerna, jag plötsligt flög upp på grund av högt stridslarm och hon knappt kunde fånga mig.

En av vår släktningar sprängdes på en mina och mamma tog till sin flerbarnsfamilj hennes två pojkar som blev föräldralösa. Fortfarande har jag framför mig deras avmagrade ansikten och skrämda stora ögon. Sedan tog vår andra släktingar pojkarna till Vladivostok. Nyligen kom pojkarnas barn till hemstaden, hittade farmors grav och reste ett gravmonument. Minnetlever!

Hon är begravd nära min pappas grav. Pappa kom från kriget med grått hår och han var sjuk. Han var bara 34 år gammal. Han dog 5 år efter krigets slut.

Min mosters man krigade på Östersjön och förlorade båda benen. Hela livet bodde han i vår stad och gick på proteser.

Kriget berövade oss barndomen. Jag kan komma ihåg pojkarna som var lite äldre än jag och som många andra pojkar var vetgiriga på militär saker, som tyckte om att hitta och stoppa odetonerade granater i elden trots att föräldrarna förbjöd dem att göra det. Några av dem blev handikappade, förlorade ögonen och händerna.

Min 7 årig syster bar medicinen och maten som medborgaren hade samlat till sårade på sjukhuset som låg i skogen. Efter kriget sålde hon bröd, som mamma bakat, på marknaden och gick till fots (300 km) med mormor och lede en ko till Tula för att sälja och få pengar för att köpa kläder och skor.

Min bror delade med mamma det manliga jobbet hemma, trots att han var bara 2 år äldre än jag. Vi barn tvingades att jobba hårt att överleva tiden under och efter kriget.

 

Vi har överlevt och vår stad har överlevt! Vi minns våra försvarare och befriare från fascismen! I staden finns Boken av minnet, Allén med monument för krigshjältar, några massgravar med monument och namnen av stupade. Där finns det alltid blommor, som människor tar med sig, och den eviga elden brinner! Här hållas alla firanden, ordnas Minnesvakten, man kommer hit med blommor på bröllopsdagar, skol- och universitetsavslutningar samt kommer bara för att stå och tänka, buga sig och hedra minnet!

 

Genom hårt arbete och engagemang av människor växer staden, utvecklar sig, bevarar sin identitet, ryska kultur och traditioner.

 

Olga Sjulgina, Norrköping 2015

Översatt av Ekaterina V.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0