MINNEN FRÅN KRIGSTIDEN

Min pappas namn var Kozjuhov Demntij Nikifrovitj. Han var 29 år gammal när han gick till fronten för att försvara vårt hemland under andra världskriget.

 

När han var vid fronten stannade hans fru, Anna, och deras 5 barn samt hans mamma, 5 systrar och yngste bror, Aleksej, kvar i en liten by som ligger nära staden Livna. De väntade på honom och oroade sig om hans och landets öden.

 

I en av striderna blev hans kompani omringad, vapnen var inte tillräckligt för att kämpa emot ringen. Min pappa och en liten grupp av andra soldater som överlevt i en svår kamp föll i fascistisk fångenskap. På grund av detta genomgick han inte bara själva kriget utan de hårda prövningarna i den fascistiska fångenskapen och NKVD:s förhör.

 

Han befanns oskyldig, kom tillbaka hem levande men utmattad och sjuk när han var 34 år gammal. Han dog när han var 39. Han lämnade ett ljust minne av sig själv i våra hjärtan.

 

Jag är stolt och glad att hans barnbarn, som bara har en enda bild av honom publicerar den på nätet och skriver under den ”Jag kommer ihåg! Jag är stolt!”.

 

Jag skulle vilja att minnet av våra fäder och förfäder fortsätter att hålla från generation till generation.

 

Olga Shulgina

 

Kriget kom grymt till min mammas familj. Hennes pappa dog vid fronten och hennes mamma dog tidigt. Min mamma, Spigina Olga Mikhajlovna, hennes 10-åriga syster, Antonina, och deras 6-åriga bror, Tolik, blev föräldralösa barn. Min mammas livsmål blev att överleva själv och spela föräldrarnas roll för sina syskon.

 

I den hårda krigstiden jobbade även barn vid verktygsmaskiner för att vinna den efterlängtade segern. Min mamma och hennes syster arbetade på ammunitionsfabriken i Magnitogorsk, de gjorde patroner. För att nå verktygsmaskinerna stod barnen på lådor.

 

För arbetet betaldes man med bröd och ibland mjöl. Äldre kvinnor lärde mamma att baka bröd över öppen eld.  För att få mer bröd blandades mjöl med molla.

 

Medan systrarna jobbade, stannade deras 6-åriga bror hemma ensam. Den yngsta systern kom från jobbet lite tidigare och min mamma stannade på jobbet till sen kväll.

 

En gång lekte min bror och hans yngsta syster att de var föräldrar, som de saknade, de dukade bordet och bjöd varandra på maten. De märkte inte att de åt alltihop. När min trötta och hungriga mamma kom från jobbet, hittade hon sina syskon storgråtande och det var svårt för henne att lugna ner dem.

 

Kriget förstörde min mammas familj, lämnade barnen utan en lycklig barndom, tvingade dem att vara hungriga och lida och jobba mycket. Det kan man inte glömma bort. 

 

Och nu varje gång när jag ser molla, påminner mig den om mammas berättelse, om de svåra händelser som hon hade överlevt. Och när någon kallar mitt land en angripare, fylls mitt hjärta med ilska och förbittring.

 

Jag tänker ofta på mina föräldrars lidande. Dessutom fick vi, deras barn, hungriga år efter krigstiden. Våra mammor behövde återuppbygga vårt stora land! Kriget ekar fortfarande i våra hjärtan!

       

Nina Vodopjanova 

 

Översättning Ekaterina V.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0